Mer än en fotbollsmatch som väntar – historien är svår att sudda ut
Dagen före avgörandet i Atlanta var det minst sagt rörigt på onsdagens matcharena. Fyra lag är kvar av de 48 som inledde VM, men det är fortfarande gott om journalister och kampen om att nå fram till spelare och ledare var allt annan än vacker. Vi trängdes alla för att komma längst fram. Mixen av kameror, dåligt humör, stativ, svett, ryggsäckar, mikrofoner och journalister, frivilliga och Fifa-anställda som alla var trötta är inget att rekommendera någon. Lägg till det ett högt sus av besvikelse genom lokalen när det visade sig att England var försenat med minst en halvtimme då vi redan stått där länge. Ändå lovade en av de ansvariga att alla vi som likt engagerade Bad Bunny-fans köat och hängt på låset och nu stod längst fram skulle hinna med både pressträffen med tre engelska spelare och presskonferenserna med Thomas Tuchel och Lionel Scaloni. Påminnelse om att gulddrömmarna kan ta slut på brutalt sätt Blott någon timme innan Marc Guéhi och Ezri Konsa till slut klev upp på små scener och turades om att mata journalisterna inför onsdagens match i Mercedes-Benz Stadions inre fick de engelska spelarna en påminnelse om att de härliga veckorna i USA med drömmar om guld kan ta slut på ett snabbt och brutalt sätt. Spanien kontrollerade matchen mot Frankrike helt och hållet i den första VM-semifinalen under tisdagen. Kylian Mbappé, Michael Olise och Ousmane Dembélé må ha imponerat tidigare under VM, men i Dallas fick de franska stjärnorna och den avgående förbundskaptenen Didier Deschamps sig en lektion. De regerande europamästarna som nu spelat 37 raka matcher utan en förlust under landets förre U21-förbundskapten Luis de la Fuente visade klassen på väg till VM-finalen. En bronsmatch var knappast vad fransmännen drömde om. En hämnd för Falklands-kriget Manchester Citys försvarare Guéhi förklarade att han inte sett Spanien-Frankrike utan att han sovit på flyget från Kansas City till Atlanta, men han visste hur det slutade. Omringad av närmare 100 internationella journalister var han försiktig och diplomatisk kring det mesta. Han lade förvisso över favorittrycket på Argentina som regerande världsmästare men ville annars inte ge sig in i frågan om den laddade rivaliteten mellan engelsmän och argentinare. Spelar historien ens någon roll? I medierna matas det på med historier om Diego Maradona och hans två mål under Mexiko-VM 1986. Det ena rent fusk, det andra direkt briljant. Det fylls även på med berättelser om hur Maradona inför VM-kvartsfinalen inte tog upp kriget, men när spelarna väl tågade ut till match eldade han i gång lagkamraterna om att de här jävlarna hade dödat grannar och släktingar. I Maradonas självbiografi skriver han att segern var en hämnd för Falklands-kriget. Fotbollen var en annan arena Kriget bröt ut på våren 1982 efter att Argentina intagit Falklandsöarna. Efter en konflikt på 74 dagar där 649 argentinska soldater dog, 255 engelska samt tre öbor hade England tagit tillbaka Malvinas som öarna heter i Argentina. Fyra år senare spelades den mytomspunna VM-kvartsfinalen i Mexiko med Guds hand-målet och det etsade sig givetvis fast och där fotbollen var en annan arena där man stötte på varandra. Tolv år efter VM-mötet i Mexiko möttes länderna i VM-kvartsfinal i Frankrike 1998. Då fick David Beckham rött kort efter att ha reagerat på Diego Simeones hårda tackling bakifrån. Matchen stod 2-2 och England klarade av att ta den till straffar trots en man mindre, men väl där föll man. Beckham blev förvisso hatad i England, men det eldade på rivaliteten mellan länderna där det även fanns ännu äldre händelser från VM 1996 och en “vänskapsmatch” 1977. Supportrarna på bägge sidor bidrar till att hålla liv i den här rivaliteten. Det är ett naturligt inslag och i Argentina sjungs det gärna om att den som inte hoppar är engelsman. I veckan har politiker från bägge länder glidit in på Falklandsöarna och där man från argentinskt håll talat om ockupationsmakt och från brittiskt håll bemött med att det är britter som bor där med full bestämmanderätt över sin framtid. Argentinas förbundskapten Lionel Scaloni försökte direkt tona ner det hela när det blev klart att England väntade i semifinal och han ombads komma med ett budskap till alla argentinare. “Det är en fotbollsmatch. Budskapet är att det är en fotbollsmatch. Leta inte efter något annat.” Kanske borde han informerat sina spelare? För när Scaloni sa så om England-Argentina så sjöng de argentinska spelarna i omklädningsrummet om att det var för Malvinas, för Diego och för Leos sista VM. Semifinalen rymmer ny fotbollshistorik Under sin presskonferens var Thomas Tuchel tydlig med att han som tränare helst håller historien utanför när det handlar om spelarna, men att han insåg det svåra i att klara av det sett till allt som skett mellan länderna fotbollsmässigt. Det var uppenbart att Tuchel hade stor respekt för Argentina och det brödraskap som Scaloni och spelarna skapat och att det är att vad Tuchel vill att England ska bli. Även om det är lätt att utnämna Spanien som solklar favorit till VM-titeln rymmer onsdagens semifinal ny fotbollshistorik oavsett hur den slutar. Tar Argentina och Lionel Messi chansen att få försöka bärga en andra raka VM-titel, eller får Messi nöja sig med en bronsmatch i sitt VM-avslut? Blir det en första VM-final sedan 1996 för England eller sitter det i att landslaget inte kan vinna titlar? Englands förbundskapten Tuchel förstod helt att Argentina agerat i förväg för att spela i sina blåa bortadräkter. Vilket man gjorde mot England både i VM 1986 och VM 1998 med känt resultat, men inte i VM-mötet i gruppspelet 2002 i Japan då David Beckhams straff avgjorde matchen. Nu var England hemmalag i semifinalen och ville spela i vitt, men Tuchel köpte att vidskeplighet finns i fotboll. Ur det perspektivet är väl ett blåklätt Argentina i VM-final, eller? Nja, det ska spelas om det. Om vi hann med allt som den ansvarige i Atlanta lovade? Inte en chans. För det första kom inte John Stones av tidsskäl och det krävdes en offensiv köteknik för att ens kunna ta sig in i rummet med Thomas Tuchel, även om det gick. Det går tyvärr inte att lita på allt som sägs. Vilket visat sig många gånger under VM, och jag tror inte ens Lionel Scaloni själv tror på att det bara är en fotbollsmatch som väntar.
Så rapporterar källorna (1)
- Mer än en fotbollsmatch som väntar – historien är svår att sudda ut
TV4 Nyheterna5 tim sedanDagen före avgörandet i Atlanta var det minst sagt rörigt på onsdagens matcharena. Fyra lag är kvar av de 48 som inledde VM, men det är fortfarande gott om journalister och kampen om att nå fram till spelare och ledare var allt annan än vacker. Vi trängdes alla för att komma längst fram. Mixen av kameror, dåligt humör, stativ, svett, ryggsäckar, mikrofoner och journalister, frivilliga och Fifa-anställda som alla var trötta är inget att rekommendera någon. Lägg till det ett högt sus av besvikelse genom lokalen när det visade sig att England var försenat med minst en halvtimme då vi redan stått där länge. Ändå lovade en av de ansvariga att alla vi som likt engagerade Bad Bunny-fans köat och hängt på låset och nu stod längst fram skulle hinna med både pressträffen med tre engelska spelare och presskonferenserna med Thomas Tuchel och Lionel Scaloni. Påminnelse om att gulddrömmarna kan ta slut på brutalt sätt Blott någon timme innan Marc Guéhi och Ezri Konsa till slut klev upp på små scener och turades om att mata journalisterna inför onsdagens match i Mercedes-Benz Stadions inre fick de engelska spelarna en påminnelse om att de härliga veckorna i USA med drömmar om guld kan ta slut på ett snabbt och brutalt sätt. Spanien kontrollerade matchen mot Frankrike helt och hållet i den första VM-semifinalen under tisdagen. Kylian Mbappé, Michael Olise och Ousmane Dembélé må ha imponerat tidigare under VM, men i Dallas fick de franska stjärnorna och den avgående förbundskaptenen Didier Deschamps sig en lektion. De regerande europamästarna som nu spelat 37 raka matcher utan en förlust under landets förre U21-förbundskapten Luis de la Fuente visade klassen på väg till VM-finalen. En bronsmatch var knappast vad fransmännen drömde om. En hämnd för Falklands-kriget Manchester Citys försvarare Guéhi förklarade att han inte sett Spanien-Frankrike utan att han sovit på flyget från Kansas City till Atlanta, men han visste hur det slutade. Omringad av närmare 100 internationella journalister var han försiktig och diplomatisk kring det mesta. Han lade förvisso över favorittrycket på Argentina som regerande världsmästare men ville annars inte ge sig in i frågan om den laddade rivaliteten mellan engelsmän och argentinare. Spelar historien ens någon roll? I medierna matas det på med historier om Diego Maradona och hans två mål under Mexiko-VM 1986. Det ena rent fusk, det andra direkt briljant. Det fylls även på med berättelser om hur Maradona inför VM-kvartsfinalen inte tog upp kriget, men när spelarna väl tågade ut till match eldade han i gång lagkamraterna om att de här jävlarna hade dödat grannar och släktingar. I Maradonas självbiografi skriver han att segern var en hämnd för Falklands-kriget. Fotbollen var en annan arena Kriget bröt ut på våren 1982 efter att Argentina intagit Falklandsöarna. Efter en konflikt på 74 dagar där 649 argentinska soldater dog, 255 engelska samt tre öbor hade England tagit tillbaka Malvinas som öarna heter i Argentina. Fyra år senare spelades den mytomspunna VM-kvartsfinalen i Mexiko med Guds hand-målet och det etsade sig givetvis fast och där fotbollen var en annan arena där man stötte på varandra. Tolv år efter VM-mötet i Mexiko möttes länderna i VM-kvartsfinal i Frankrike 1998. Då fick David Beckham rött kort efter att ha reagerat på Diego Simeones hårda tackling bakifrån. Matchen stod 2-2 och England klarade av att ta den till straffar trots en man mindre, men väl där föll man. Beckham blev förvisso hatad i England, men det eldade på rivaliteten mellan länderna där det även fanns ännu äldre händelser från VM 1996 och en “vänskapsmatch” 1977. Supportrarna på bägge sidor bidrar till att hålla liv i den här rivaliteten. Det är ett naturligt inslag och i Argentina sjungs det gärna om att den som inte hoppar är engelsman. I veckan har politiker från bägge länder glidit in på Falklandsöarna och där man från argentinskt håll talat om ockupationsmakt och från brittiskt håll bemött med att det är britter som bor där med full bestämmanderätt över sin framtid. Argentinas förbundskapten Lionel Scaloni försökte direkt tona ner det hela när det blev klart att England väntade i semifinal och han ombads komma med ett budskap till alla argentinare. “Det är en fotbollsmatch. Budskapet är att det är en fotbollsmatch. Leta inte efter något annat.” Kanske borde han informerat sina spelare? För när Scaloni sa så om England-Argentina så sjöng de argentinska spelarna i omklädningsrummet om att det var för Malvinas, för Diego och för Leos sista VM. Semifinalen rymmer ny fotbollshistorik Under sin presskonferens var Thomas Tuchel tydlig med att han som tränare helst håller historien utanför när det handlar om spelarna, men att han insåg det svåra i att klara av det sett till allt som skett mellan länderna fotbollsmässigt. Det var uppenbart att Tuchel hade stor respekt för Argentina och det brödraskap som Scaloni och spelarna skapat och att det är att vad Tuchel vill att England ska bli. Även om det är lätt att utnämna Spanien som solklar favorit till VM-titeln rymmer onsdagens semifinal ny fotbollshistorik oavsett hur den slutar. Tar Argentina och Lionel Messi chansen att få försöka bärga en andra raka VM-titel, eller får Messi nöja sig med en bronsmatch i sitt VM-avslut? Blir det en första VM-final sedan 1996 för England eller sitter det i att landslaget inte kan vinna titlar? Englands förbundskapten Tuchel förstod helt att Argentina agerat i förväg för att spela i sina blåa bortadräkter. Vilket man gjorde mot England både i VM 1986 och VM 1998 med känt resultat, men inte i VM-mötet i gruppspelet 2002 i Japan då David Beckhams straff avgjorde matchen. Nu var England hemmalag i semifinalen och ville spela i vitt, men Tuchel köpte att vidskeplighet finns i fotboll. Ur det perspektivet är väl ett blåklätt Argentina i VM-final, eller? Nja, det ska spelas om det. Om vi hann med allt som den ansvarige i Atlanta lovade? Inte en chans. För det första kom inte John Stones av tidsskäl och det krävdes en offensiv köteknik för att ens kunna ta sig in i rummet med Thomas Tuchel, även om det gick. Det går tyvärr inte att lita på allt som sägs. Vilket visat sig många gånger under VM, och jag tror inte ens Lionel Scaloni själv tror på att det bara är en fotbollsmatch som väntar.